Hästfotografering i Oppala

Häromdagen stod det hästfotografering på schemat. Jag skulle fota en kompis 2-åringa Hoppla och han är ingen liten häst direkt. Jag är ingen hästtjej så kan inget om hästar, är lite rädd för dem och har väldigt mycket respekt för de stora djuren.

Han hade knappt varit utanför sin hage tidigare och vi skulle gå med honom på en liten skogsväg en liten bit från stallet, för att få med lite vackra höstfärger. Redan efter 5 minuter började han bli stressad och förstod inte vad vi skulle göra och så hörde han de andra hästarna hemma i hagen och ville antagligen dit istället.

Jag tog några foton och hann inte så mycket mer innan han fick nog och stegrade sig. Hans ägare är som tur var van vid sina stora hästar så det gick bra som tur var. Vi försökte ett litet tag till och jag hann fota lite till, men sen kände ägaren att han nog måste tillbaka till hagen igen tyvärr. Vi börjar gå på grusvägen hemåt och han blir irriterad och rycker till häftigt med huvudet och sen hör jag ett otäckt ljud. Han har råkat skalla henne rakt över näsan! Hon blir alldeles tyst och jag frågar henne hur det gick med näsan. Det tar ett bra tag innan hon kan svara – jäklar vad jag blöder! Och jag som inte tål blod! Det enda att göra är att inte tappa kontrollen, utan bara få tillbaka hästen tryggt till stallet. Hon har så ont och jag är glad att jag går bakom på den smala vägen så att jag slipper se allt blod, men usch så jag lider med henne!

Så fort hon fått in hästen så kan vi börja ta hand om henne. Tröjan är full med blod och det verkligen forsar från näsan. I kaoset kommer jag på att man ska kyla fort och vi hittar en påse med frysta ärtor att kyla med. Hon lägger sig med det tryckt mot näsan och jag ringer sjukhuset. Det var en jäkla kraftig smäll och vi måste nog kolla så att inte näsbenet är brutet. De tycker såklart att hon ska åka till akuten.

Denna tjej är en tuffing så hon kyler näsan i 15 min, går och tvättar bort blodet och säger att nä nu fotar vi lite till. Fast i den trygga hagen denna gång. Hon är svullen och har ont och jag ser till att inte fota några närbilder på henne bredvid hästen. På något sätt i all denna kaos så får jag faktiskt till cirka 100 bra foton. Ibland vet jag inte själv hur jag gör faktiskt. Och när jag är klar så åker hon in till sjukhuset. Ja man vet aldrig vad som händer under en fotografering, men denna tog nog priset hittills tror jag. Och lite kul när jag sen ser att jag faktiskt lyckades fånga stegringen på bild och det blev en riktigt cool bild där hästen verkligen ser enorm ut.

Senaste nytt - Hästfotografering
Sök

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.