Om mig

Jag kan nästan inte gå eller vara någonstans utan att jag ser potentiella fotomöjligheter. Möjliga vinklar, tänkbara kompositioner, hur jag skulle ta tillvara på det naturliga ljuset, spännande skuggor, vackra vyer och läckra små detaljer. Jag försvinner in i fotomagins värld nästan omedvetet och kan bara inte stoppa mig. Man ska alltså passa sig för att resa med mig, gå i skogen med mig eller vara på fest med mig, haha. Allt jag ser blir till fotoidéer, vare sig jag vill det eller inte.

Jag älskar hur man kan få en annan person som inte varit på den plats där jag tagit fotot, men som med hjälp av bilden också kan få uppleva det vackra jag sett för en liten stund. Många säger att mina foton berättar och förmedlar en känsla och det är precis det jag vill att de ska göra.

Det hela började med ett intresse för skapande som inredning, blommor och sen kom intresset för naturen. När livet har sina tuffa perioder så började jag åka ut själv i naturen och bara satt där och bearbetade och sorterade alla mina tankar. Sen började min sambo tjata på att jag skulle låna hans systemkamera. Men nej det var ju ingenting för en så oteknisk person som jag. Jag bestämde mig ändå till slut för att gå några grundkurser i fotografering och jag förstod i början inte så mycket av det som sades, men när jag var ute med kameran i stort sett varje dag och laborerade med skärpedjup och slutartider så lärde jag mig själv väldigt fort. Jag använder aldrig någon automatik, utan jag tycker själva tjusningen är att titta på ljuset vid tillfället och sen chansa på inställningarna tills jag är nöjd.

Ofta får jag ”cravings” efter att bara ge mig ut och fota och då gäller inget annat. Favoriten är att komma till ett helt nytt ställe och börja leta efter fina fotomöjligheter. Så många vackra ställen som jag har hittat bara genom att åka ner på den där lilla grusvägen som jag alltid annars bara åkt förbi.

Jag har nästan blivit manisk med mitt fotande och jag vill verkligen inte hålla på med något annat nu. Jag blir så lycklig när jag får höra att människor blir glada av mina foton och när jag träffar människor så känner många numera igen mig genom mina foton.

I slutet av 2017 förändrades mitt liv tvärt då jag lite akut behövde steloperera 9 kotor från skallbasen och ner i bröstryggen, vilket nu har gett mig 0 % rörlighet i mitt huvud i resten av mitt liv. Jag hade inget val för alla kotor var så instabila, roterade, diskbråck och även klämde åt nerver så min höger arm och hand hade fått nervskador och börjat förtvina. Det funkar ju liksom inte om man drömmer om att bli fotograf. Återhämtningen tillbaka är tuff och jag fick lite panik då min kamera var för tung för mig att hålla i under många månader. Men så fort det funkade så var jag igång igen. Min dröm att jobba som fotograf tar man inte kål på så lätt.

Om mig
Sök